Till höger lite bakom stora fina Chappe, sitter Hollys sötaste lillebror ever.
Dogge
Dogge finns inte mer, jag grät när matte Inger skickade det fruktansvärda beskedet.
Efter flera dagars kamp mot en jävla strumpjävel så gav han upp.
Jag grät flera gånger under dagen, då kan ni förstå vad Anderz o Inger gjorde.
Dogge fick i sig en strumpa när han lyckades käka upp "lillasyrran" Karamelles bajs (jo det ligger som i släkten i H-kullen), för Karamelle hade käkat en strumpa.
Den fastnade i Dogges tarm, dom opererade honom o tog bort 90 cm!! tarm som blivit infekterad.
Första dagarna var han trött, åt inget o kämpade på i sitt dåliga tillstånd med dåliga värden.
Han blev bättre, drack o kissade som man skulle.
Han skulle få komma hem! Så glad jag blev när Inger berättade, jag talade minsann om för Holly att nu skulle brorsan få komma hem. Nu skulle han få vila upp sig med sin flock runt sig.
Morgonen på hemresedagen, den morgonen tillstötte komplikationer i magen.
Den morgonen somnade Dogge in.
Det gick så fort.
Det var oväntat
Det var hemskt
Att hundar dör före oss i de flesta vanliga fallen, ja det är inget konstigt. Det är något man måste vara inställd på när man skaffar hund eller djur i huvudtaget. En dag kommer det jobbiga beslutet eller den enorma chocken. Vi har haft två hos oss, två jobbiga beslut. Fler kommer det bli.
Hundar dör runt oss, som vi umgås nära med, i familjen o i Bernergänget.
Varje gång blir jag ledsen, för mig betyder hund så mycket mer än kanske många förstår.
Men nu, med Dogge, jag tycker fortfarande att det är jättejobbigt.
Jag blev mer berörd än jag trodde jag skulle bli.
Jag tror det beror på att det orsakats av en simpel jävla strumpa.
Att en fullt frisk o pigg o underbar hund dör av en strumpa, att det kan gå så fort, att det kan vara så banalt, så...
Tänker på Dogge
Tänker på Dogges flock
För alltid för evigt i minnet i själen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar