Våra djur, våra älskade djur

Cool kille

Herman & Nixon, två hanar blev två tikar. Fyra olika hundar men samma anledning till införskaffning. Villkorslös kärlek, tillgivenhet, sällskap, en mjuk och go päls.

Nixon, åh det är 13 år sedan vi skaffade honom. Tiden går så fort, min allra första Berner. Tyvärr opererade vi han för AD höger fram då han var drygt åtta månader. Han blev aldrig riktigt bra men fick hänga med så länge han orkade och hade glädje i sina ögon. Och glädje och tillgivenhet hade han i 6 år innan benet och de sammanväxta kotorna i ryggen blev smärtsamma och det var inte lycka i livet för honom längre. Så man gråter, så förtvivlad man blir när beslutet ska tas. Det hjälper inte att man vet att han får det bättre, sorgen är grym. Men hans glädje och kärlek till människor gjorde att jag var betagen i rasen, vilken underbar hund. Den första är alltid speciell men det blir dom andra också.

Herman vår andra, vår lille buse med lite damp eller ja ganska så mycket damp under sisådär två år nått. Frisk som en nötkärna, galen i livet, galen i människor och så vacker. Det var några kämpiga år innan han lugnade sig, det kom några tårar av förtvivlan (och ilska) då det inte riktigt fungerade i samspelet. Men tårarna försvann och upp växte en fantastisk hane som jag ångrar så att vi inte ställde och inte parade. Han lämnade mig aldrig, han beskyddade mig och vaktade mig kanske lite för mycket (släppte inte in någon karl om jag var ensam hemma, förnuftigt men kanske elgubben skulle uppskattat få läsa av elmätaren t ex). En trogen Berner. Åh så jag älskade denne kille. Det gör ont i mig ännu att han blev sjuk i cancer vid 6 års ålder, på juldagen "säckade" han plötsligt ihop och vi upplevde ett förtvivlat dygn innan vi fick beskedet tumör i mjälten som spruckit och vi kunde se blod i naveln.. Åh jag blir så ledsen när jag tänker på det. Hur han tröstade oss då vi satt och skulle ta beslutet, hur han slickade oss i ansiktet för att få bort tårarna. Jag kommer alltid att sakna honom förmycket. Det värsta var att han älskade livet, han ville inte dö, han var inte färdig. Det är så jävla bittert orättvist. Usch vad jag blir arg och ledsen. Skulle kunna skriva en roman..men ni får några bilder på min favorit istället.

Älskar livet

Herman var gudomlig med svärmors söta katter och dom kunde bo hos oss utan problem

Denna tog jag en månad innan han dog och så här i efterhand..han ser trött ut, det syns på hans ögon att han han inte var frisk. Vi tyckte sista tiden att han sov mera, men det var absolut det enda vi kan erinra oss om att vi märkt. O andra sidan så är det kanske så att han var tämligen frisk till slutet, att han inte led. Han kommer aldrig tillbaka, fast jag hoppas och frågar  honom varje dag...

Den 25 december 2009 dog Herman, den 23 december 2009 föddes Greta. Något var meningen med Greta.

Nu bor då två söta, fantastiska tjejer hos oss (ja om någon eventuellt kunnat missa det). Jag byter aldrig ut dom och kommer aldrig lämna dom åter, dom är mina kärlekar. Och dom ger varandra sällskap och trygghet.

Att hundar kan få en att smälta så, visst man måste ha ett intresse men djuren ger något speciellt oavsett vilken typ av djur det är. Svärmor t ex har två katter som hon älskar, två fantastiska sällskap som både kramas, spinner, drar in halvdöda djur, vänder databilden upp och ner och smyger runt och ger kärlek och värme. Djur ger liv i hemmet, någon som väntar på en, någon som vill ha ödmjukhet, någon som man har ansvar för, som man måste passa, som man måste sköta om, någon att alltid prata med. Det är nyttigt att ha ett sånt ansvar, man blir behövd på fler stadier och i fler sammanhang.

Love tyckte arbete var onödigt, att må gott med varandra var viktigare

Tiger

 Djur är fantastiska varelser och vi ska vara rädda om dom och snälla med dom. Dom har inte valt oss, vi har valt dom.