Thidas I

Så där, då har vi njutit av Lotta & Paulis I-kull en helg. Pussat o snusat. Kikat på när valpbad genomfördes o torkat de små liven som kanske inte hade sin mest soliga stund just då. Fått ont i tår o valkar där små sylvassa tänder kärleksfullt..öh..bitit tag. Skrattat när kullerbytter gjorts o åt missade avståndsbedömningar, vyssat när skriken efter kärlek pipit i öronen, bytt kisstidningar o plockat bajs, vaknat klockan fyra på morgonen för då är det faktiskt time att vakna enligt lurvarna. Jagat dom febrilt då benen pinnat iväg längs gräsmattan i full fart. Plockat äpplen ur munnen. Luktat på trampdynor, kliat magar. Att få uppleva valpar flera gånger under deras första veckor är rätt så häftigt, iallafall när man inte har det som vardag direkt. Vilken utveckling till egna individer med personligheter. Ja ni kan konstatera själva varför man blir så betuttad i dessa Bernervalpar.

 

 

Dom är ju bara så..går inte att beskriva, när man väl hållit i en Bernervalp, pussat, kramat, mått gott, ja då är man såld. Dom är bara underbara. Deras ögon smälter vilket hjärta som helst. Tur jag har en sambo med förstånd o sans, annars hade jag haft en ur varje kull. Men dom blir ju stora. Dom kräver tid, uppmärksamhet, engagemang o energi. Kärlek har jag till hur många som helst. Men man ska hinna med att ge dom det dom behöver. Kräver gör dom inget, deras kärlek är kravlös. Dom är tillgivna så det gör ont i en. Men självklarheten att ge dom det dom så väl behöver finns i ens själ o hjärta.

 

Tur vi har hittat en uppfödare som blivit våra vänner, som vi kan besöka nu och då o alltför ofta, t om när det kommit en kull till världen.

Greta o Holly är nöjda o lättade, ingen liten otäck krabat följde med oss hem. Lite oroliga var dom nog, för äckliga är dom, o ju mer man hoppar undan ju mer jagar dom en.

Gina liksom Fenja är supertrygga och litar fullständig på de människor som husse o matte släpper in o låter en vara med valparna.

 

Vi har grillat och mått gott, åkt bil och njutit av Ida. Vi har planerat, bokat och betalat en spännande resa som vi längtat efter. Vad underbart vi ska ha, ont i fötterna och tomt i plånboken vi kommer få, bli stum av hänförelse. Vi ska shoppa järnet, vi ska äta gott, uppleva och trivas. Härligt sällskap med Lotta & Pauli. Tur vi har som hittat er. För, ja så var det, vi hittade er ; ) o nu blir ni inte av med oss…hehe..vi är som en fästing, borrar in i huvudet o skruvar oss fast.

 

På vägen hem från valparna så svängde vi självklart  in till Magnus mormor Kerstin, åh vad vi längtat efter henne. Fikade o umgicks. Gillar Kerstin skarpt, har skrivit om henne förut och ska inte upprepa mig jag lovar. Men hon är en så härlig kvinna. Efter 61 år tillsamman med sin Rolf är hon nu ensam i lägenheten då han blivit dement o flyttat till boende. Det är en stor omställning, naturligtvis är det otroligt jobbigt både för honom och henne, saknad, förundran, maktlösheten inför åldrandets baksida. Men hon har bestämt sig för att klara detta och det gör hon, hon är den starkaste kvinna jag känner.

Jag tycker det är orättvist att hon efter alla år med Rolf vid sin sida inte kan titta honom i ögonen när hon vaknar på morgonen, att hon bara bäddar upp sin säng på kvällen, ställer fram en tallrik och köper en tandborste när hon går på ICA. För han bor inte kvar, han har flyttat. O det är klart att han trots sin demens känner samma tomhet som Kerstin att vakna själv. Det är grymt men tyvärr är jag övertygad om att känslan finns där. Dom kanske inte kan sätta ord på den, men en stark kärlek som funnits i så många år till en människa försvinner inte trots demens eller andra sjukdomar, kärlek känns i hjärta, i kropp o själ. Den finns där trots allt men den kanske inte formar sig till ord. Men leendet som visas eller tåren som plötsligt rinner på kinden, det är känslan. Den tysta. O det hoppas jag att den friska medvetna partnern känner. Jag hoppas det. Men eftersom hon är klok vår Kerstin, så vet hon.