Medicinen

Har ju haft lite cirkus kring min skovmedicin, den finns inte att tillgå längre. Den som är dunder o som jag vägrar med stor V vara utan. Den som har förändrat mitt liv ovärderligt sedan jag fick den utskriven av en fantastisk kvinna i Östersund, en som tog sig tid och undersökte mig å den grundligaste. Som kom på att jag inte kan slappna av, som upptäckte att jag hade skolexempels pupiller ; ). O som hade så många bra förklaringar till skoven som uppstår, oftast när jag minst vill ha dom.

Medicinen som jag tar, verkar direkt om jag tar den så fort jag känner minsta aning vad som är på G. Sedan lägger jag mig o sover 3-4 timmar, totalt medvetslös. Vaknar o är bra, det finns där bak, jag känner skovet men det bryter inte ut. Det ligger där o vakar 2-3 dagar (lika länge som jag låg totalt däckad tidigare) o så försvinner det. Men jag lever å det närmsta ett vanligt liv.

Alltså det är som en frälsning, det går inte att förklara.

Min medicin har fått tillverkningsstopp. Kontaktade läkaren som inte fann något annat med samma substanser (exakt samma substanser), vid ett besök på Apoteket här nere pratade jag om den med hon som är butikschef. Hon började söka o fann en medicin. Exakt samma substanser, exakt!
Det var ett litet hinder bara, det är licensierat.
Nu kom det stora hindret, få tag på en läkare som ganska snart kan skriva en licensmotivering o ansöka hos Läkemedelsverket så Apoteket i sin tur får skriva ut en licens till mig för detta preparat.
Anledning, mindre smickrande men det är narkotikaklassat.

Telefonsamtal med en sköterska som skrev ner hela historien o skulle leverera till en läkare.
Går en vecka, går två, går tre.
Ringer vårdcentralen igen, närmare alltså va tusan var det 40-50 samtal (allvarligt), fullt i kön prova senare, fullt i kön prova senare.
Blir så jävla frustrerad o åker ner (man får inte åka ner o prata med en sköterska utan man blir hänvisad att ringa), hamnar i receptionen o drar min historia i ett andetag o berättar om väntan.....
Hon finner ingen anteckning i min journal. För i helvete! Vad gjorde kärringen som jag pratade mer, filade naglarna o himlade med ögonen. Hon har för fan betalt för att hjälpa mig. Jävla kärring. Fatta människor som inte orkar eller har attityd att stå på sig. Var hon helt jävla dum i huvudet. Skulle jag ringa o tjorva om en jävla medicin om jag inte behöver den, läs för helvete i min journal om alla gånger jag varit dit halvt jävla död för skovet äter upp mig inifrån. Gör mig psykopat o förtvivlad.

Dagens sköterska, hon tittar på mig och säger jag lovar fixa det här, det går en förmiddag sedan ringer hon upp o berättar att morgonen efter ringer en läkare mig vid nio o ställer frågor.
Öh..jag är fortfarande i chock efter den snabba hanteringen
Läkaren ringer, ställer frågor.

Idag har jag en licens utskriven, läkaren skrev en motivering, skickade till Läkemedelsverket som godkände mig och Apoteket har nu skrivit ut en licens och beställer hem min medicin.

Halleluja, alltså en sten har fallit från mina axlar. Jag lever i lycka så länge denna medicin får finnas kvar. O jag tänker fan bunkra den.

Vilken fantastisk service jag fick av sköterskan i receptionen o jag tänker tala om det för henne och säga tack.

Jag är verkligen så glad!

Jag hoppas en dag att mina skov försvinner, lika hastigt som dom kom.
Jag hoppas det så innerligt.
Förstår inte varför man liksom ska härdas hela tiden, ryggsäcken är som full nu......

Nu ska jag lägga mig o lyssna på det mest sövande som finns, nått som ger hemtrevlighet o trygghet. Snarkningar o snusningar från både Fröknarna o sambon.