Tankar

Det kan visas på olika sätt, genom saker som inte sägs, genom handlingar, genom att inte få delta, få vara lite utanför. Att låtsas vara god, tycka om, vara en vän eller rentav familj. Så skiner det igenom den tunna tunna ridån.
Tänk, det sårar. Det gör ont. Det kanske inte visas. Då oftast för att skörheten inte ska besannas, beskådas, bli befintlig.
Ingen vill ta på det. Det finns. Det nämns inte. Alla vet. Men sägs inget existerar det inte i befintligheten. Det flyr runt. Det är lite fult. Alla vet, det är fel men ingen gör något, gör någon något så blir det fler att dela uppmärksamhet och kärlek på.

Vet, det gör den som sårat någon, den som är sårad.
Upptäckten, den kommer, den vaknar, för eller senare. Den har grott länge, den har förnimats om än lite. Tron, hoppet och tron har ju funnits. Eller hur? Tror ni inte. Hoppet om att det är nog inte så, tron att så kan dom inte vara.

Den som utfört vet, den som drabbats vet.
Smärta, utanförskap, små små ord, små blickar.
Att inte duga.
Att inte vara som de andra.
Tårar, sorg, klart det bildar tårar, tårar av att vara ledsen, öm i hjärtat. Lite ensam kanske. Lite inte lika bra och duglig.

Alla behöver någon, är inte alltid någon som bara behöver, inte någon som bara vill vara för någon utan även vill va den som har.
Ge allt, vakna och inte orka ge allt, det som getts betyder inget. Det är borta, inte lika viktigt längre, det glömdes bort att det hade getts, glömts av dom som fick. Då när önskan om att få tillbaka kom upp, fanns inget att få.

Kampen om att vara mest för någon, några eller något. Vara mer betydande. Men till vilket pris. Varför kämpa för en känsla som inte är sann. Vinna känslan för att betyda mer än någon annan.

Utanförskap. Den lilla lilla gesten som glömdes. Den lilla frågan. Inte få vara på samma villkor. Inte få vara med. Inte få tycka. Inte bli frågad. Kanske inte ens påkommen, då kanske lättheten är ljuvare att bära att bli bortvald.