Våra fantastiska kvinnor

Ser att torsdagens piggelina inlägg blev publicerat idag eller ja inatt eller vad det nu är för dag så här vid midnatt. Haft två misslyckade dagar då kvällarna spenderats i soffan mer eller mindre. Igår var det en topp vid lunch då jag träffade energisprudlande Caritha. O i tisdags var jag på kurs på Trägårn igen, adventsarrangemang. Tror Marita o jag hittat vår nisch ; ). Kul är det o snyggt blir det, bilder kommer när jag sitter vid datorn o inte bloggar på paddan.
Jaha så hur var det med dom misslyckade dagarna...nä dom var inte misslyckade o tråkiga egentligen bara onda o trötta.

Idag har jag längtat efter Linn o en kram, men hon var lite blyg ibörjan så jag tog ingen kram...får se imorgon om hon bjuder på en.
Blivit en stor tjej, var så länge sedan jag träffade henne o dom små söta växer så sjukt fort på gott o ont.

Vi ska fira momma Kerstin ihelgen, en intelligent, klok o skarp kvinna. Att få vara i närheten av henne stärker kropp o själ, hon är ärlig o omtänksam. Hon har en klar bild av lycka o känsla, hon älskar de sina o skulle gå genom eld för dem. Hon har en styrka som är obeskrvlig men tyvärr låter hon sig själv gå i sista hand. Jag har fått känna Kerstin i tjugo år och jag har alltid sett upp till henne o haft respekt för henne som en kvinna med mod. Hon är en stark förebild o jag hoppas hon förstår hur fantastisk hon är. Jag beundrar hennes vilja, hennes engagemang, hennes hantverk o hennes kärlek till sin make. Hon gråter alltid av glädje när vi kommer o gråter av sorg då vi åker, hon är alltid så äkta och man känner sig alltid välkommen o värdefull. Kerstin, du är en fantastisk kvinna jag tycker så mycket om dig!

Nu gör jag som fröknarna o slår igen ögonen för ikväll.

Kärlek till er.

Kort o gott

Hur tråkig kan en dag bli egentligen

Frisering av Berner

Halva söndagen har jag friserat Berner, är inte alldeles enkelt att ta sig igenom ett par 70-tals polisonger. Jag tog ena sidan och sedan var hon så här snygg under min kaffepaus. Misstänker ni ser vilken sida som är påbörjad, ser ut som hon har skabb stackarn.

Holly med öronlurv och polisong

Holly med friserat öra och bara lite polisong kvar

Det är vad som suttit på hennes söta små öron och under, snygg gråfärg va´

Färdig och bedårande söt (fast jag tycker hon ser lite ledsen ut må jag säga)

Idag ville inte fröknarna vara med på kort allt annat var intressantare

Här pratar Greta med Herman, han är vår ängel och finns i sin urna längst upp på bokhyllan.

Morgonfrost och förhandling

Morgonfrosten vet jag väl inte om jag njuter så fasligt mycket av, hundarna gillar att luften är kyligare, det prassar roligt när dom springer och kroppen blir pigg i buset. Okej det är vackert och när snön kommer så blir det också vackert, men några varmgrader och snöfritt några veckor till är helt okej. Är ju inte advent än.

Igår hade vi den årliga julkonferensen här hemma, julens vara eller inte vara. Jul är det alltid, varje år, vare sig man vill eller inte. Jag och min kära sambo är däremot varandras motpoler när det gäller julfirande. Så vi brukar förhandla lite vart det ska landa, jag har lyckats förhandla bort julgranen (så ni förstår vilken av polerna jag är). Ljusstakar och stjärnor i fönstren får jag "vika" mig för.
Varför? Ja vi är ju alla olika, vi tycker mer eller mindre om olika saker. Vi är stöpta i olika former. Vi har olika känslor och viljor. Vi gråter för olika saker och skrattar åt olika saker. Sedan har vi så otroligt mycket gemensamt och tycker lika om massor och mycket. Men vissa saker..är vi inte alla lika brinnande glada i. Så länge jag "slipper" granen inne är jag lycklig. Tomtar och krafs rationaliseras bort mer och mer för varje år.

Hur min drömjul ser ut...ja den är inte röd och vit och blingig och matig ; )

Tunnbrödbak med svärmor & farsdagsfirande

Äntligen, efter år av planerande har vi slagit till och bakat tunnbröd jag och svärmor. Vad man planerar i flera år, det är en hemlighet väl förvarad i degbunken. Eva-Britt fixade en grymt bra deg som var så lättarbetad att vi nästan skämdes. Vi gjorde inte delar som jag då kallade det utan ämnen. Ämnena blev många och lite olika i storlek. Vi tänkte att små människor små tunnbröd, stora människor stora tunnbröd. Och så provade vi göra olika länder, Australien bland annat och en halvmåne blev det också. Sen blev det många fina runda helmånar, goa gräddade och fina. Vi tycker vi var jätteduktiga och ger oss tio poäng av tio möjliga. Det var varmt och det var jobbigt, men det var kul.

Vi turades om att grädda och kavla. Eva-Britt hade dessutom lärt sig av lillasyster Ammi att fismjölet skulle sopas av och det glömde jag i början..men sen så.

Fin va´!

Det här gör vi om Eva-Britt!

Sen blev det farsdagsfirande, med paket och nybakat tunnbröd till min älskade pappa som är bäst i världen.

Robban retar mig ibland för att jag "skryter" om pappa Kenneth. Men vad kan man annars göra, han är snäll, hjälpsam, kan snickra, gjorde Vasaloppsdebut vid 60 års ålder, tränar på gym tre dagar i veckan, springer och åker skidor som om han vore jagad av en björn. Jobbar som om det vore det sista han skulle göra varje dag, han är jävligt duktig på att jobba dessutom. Han är grym på matlagning. Han bygger och renoverar hus efter hus, man skulle kunna tro att han har någon sjuklig åkomma när det gäller det. Han och mamma köpte en häst när jag ville ha en häst, han lånade ut en bil som jag skrotade, han tog ledigt från jobbet och var med mig (fast jag hade Magnus) i Umeå i flera veckor på sjukhuset, jag har slagit han i huvudet med en stenhård Monchihi och ändå tycker han om mig, jag har inte alls gjort som han sagt ibland (hur jag nu tordats det..), jag har flygit fram på hans skoter utan lov (men då blev han arg i och för sig), har har skjutsat och hämtat, kommit ihåg namnsdagar och födelsedagar (och alltid hans och mammas bröllopsdag), har har kört runt oss med husvagn på varenda semester fast det var det ända han bodde i när han jobbade. Har har alltid stått på vår sida och försvarat oss. Han har stöttat när det varit svårt och han har skrattat i glädje. Och visst har han fyra rediga och fina barn va ; )

Johnny 7 år

Igår firade vi minstingen Johnny som fyllde 7 år, alltså vart tar åren vägen, det går lite fort tycker jag. Han har ju alltid varit fasters lillskit, nu värjer han sig när man frågar försynt om en puss. Fast han är rackarns lätt att muta ; ) och vips ibland kommer han då minsann och ger en gopuss på kinden utan att jag mutat eller hotat. Det är faster goskit de.

Sennenträff i Hårte

Förra helgen var jag och fröknarna på Sennenträff i Hårte, elva hundar med husse och mattar. Vi gick en promenad på två härliga timmar och hundarna fann till sin lycka havet.

Dom luktade tång och var fyllda av finkornig sand, men det mesta av det lämnade vi hos Lotta och Pauli i deras fina stuga i Hårte.

Tio Berner och en labbe kan busa kan jag säga, jisses så kul dom hade. Greta och Holly sov som stockar i flera veckor, när vi kom hem gjorde Holly allt för att inte somna (som barn ungefär..) men det gick inte, magen i vädret och snark. Vi avslutade med kaffe och hembakta bullar i stugan och hundsurr. Kul att få släppa Greta och Holly för bus med andra i samma storlek, samt att få träffa nya härliga snälla människor. Två nya bekantskaper och två relativt nya : ), Anna, Gastor och Alice var naturligtvis med så härligt att ses. Gastor har blivit stor nu, han är så underbart go och hans vita svansvipp är jag sjukt avis på ; )

Blev lite panik när jag bestämt mig för att åka och inser att promenaden börjar elva inte tolv, tur man har en tung gasfot och en snabb bil ; ) och fröknar som inte är åkrädd. Efter våran flygtur över vägbulan i Matfors för ett tag sen så sticker dom å andra sidan inte upp huvudet så ofta när jag kör. Antingen är dom grymt trygga med mig som förare så dom inte bryr sig eller så är dom sjukt åkrädda och har lagt tassarna över ögonen..jag tror helt klart på det första!

Sen har jag då arbetat tidiga mornar och sena nätter hela veckan. Tur som attan att jag har nära på kontoret och att Greta kommer ner och håller mig sällskap lite nu och då. Holly går inte gärna i trappan ner ännu så hon står uppe och känner sig lite övergiven. Å andra sidan är "valparbete" förbjudet.

Hösten i år gillar jag skarpt, okej det är lite jobbigt med mörkret så lunchpromenaden är extra viktig att göra. Men värmen och de gröna gräsmattorna, klarblåa himlen och solen som torkar tvätten. Härligt, för med de kalla vintrar som varit nu så är det riktigt riktigt underbart. Träffade på en "gnälltant" på en lunchpromenad som inte alls tyckte det var något att lovorda för de var vårat sjuka behovssamhälle som skapade klimatförändringarna. Hade man en gång köpt något skulle man minsann ha det tills det gick sönder. Hon hade minsann sin mammas adventsstake fortfarande och alla som köpte nya flashiga var inte alls på hennes pluslista.

Okej man ska använda sakerna livstiden ut men det är inte fel att få förnya lite heller, följa lite trender, göra om och ha det som man mår bra av och blir glad av. Och skulle inte vi ha ett behovssamhälle som hon då kallade det så skulle vi inte ha så väldigt mycket sysselsättning heller i form av jobb etc. Nä jag tror att samhället skulle stanna i utveckling om vi inte konsumerade, sen ska det väl vara rimligt kanske. Men om någon har kapital att konsumera så varför ska de då inte göra det, det gynnar oss andra i slutändan på alla möjliga sätt. O sen vet jag faktiskt att denna tant är sjukt snål så var det bra med det.

Om jag vill köpa något nytt för att jag tycker det är fint och jag blir glad av att ha det, är inte det okej då. Jag blir dessutom en del i samhällets ekonomi som gynnar oss alla inklusive denna gnälltant.

Nä att shoppa gör en glad : ) så det så : )

Mormor

Strumpor i parti och minut, nya beställningar och nya nystan. Nya färger och ny former och längder. Men jag är inte den flitiga, har inte alls ärvt den talangen och ådran av mormor och mamma.
Det är mormor jag sysselsätter. Hon är ju av generationen handarbete och älskar att skapa, hennes verk i form av dukar, broderier och you name it, är fantastiska. Mamma var likadan, jag har lådor och skåp fulla. Mamma älskade att sy och sticka, mitt liv har varit fylld av rejäla tröjor, mössor, vantar och strumpor. Ville jag ha en tröja med en häst på så fixade mamma en sån eller såg jag en snygg mössa så gick hon hem och stickade.
Det mest fascinerande är att det inte tog någon tid, några varv med stickorna så var det klart.
Mamma sydde min syster Maries bröllopsklänning, en fantastisk skapelse.

Mormor är blind på ena ögat av starr så broderier och hennes favorit hardanger är lite påfrestande. Men sticka gör hon när hon blundar säger hon. Nu har vi haft raggsocksperiod, hela släkten kommer bli varm om fötterna. Norskvantar står på önskelistan och tumvantar. Det värsta...hon stickar för fort jag hinner inte komma på nya idéer.

Vi kikar ofta upp på vår lunchpromenad, jag o fröknarna. Men för dom är det inte några härvor garn som drar, det är rullrån. Alltså, rullrån tar en evighet att göra och dom matar hon hundarna med. Dom blir så ledsen annars...tanten har ju sina funderingar. Mormor har aldrig varit jätteförtjust i att baka kakor men rullrån gör hon lådvis och delar ut. Sjukt gott, jag tigger alltid åt mig dom riktigt välgräddade. Dom är perfekt spröda, söta o smuliga. Och dom ska ätas genom att "rullas upp".

Sköt om er alla Goa, ska jag fundera ut lite mer stickning.