Dagen har spenderats ute hos kund och tur är väl det så att jag har kunnat koncentrerat mig. Usch vilket tråkigt samtal jag fick imorse. Holly har en 1:a på ena frambenet, hur kunde det bli så?! Min stående kommentar när vi är ute med Fröknarna är - Ja inte har nått fel på frambenen iallafall. Och så är det där hon får anmärkning. Höfterna är A! Inte ett pip, inte en haltning, inte den minsta markering, ingenting, bara stark, frisk, busig, glad, lycklig och klarar alla hopp utan den minsta minsta lilla plutte lilla antydan till markering eller ömhet eller ont. Hur FAN kan hon då få en anmärkning. Åh vad ont det gör i mitt hjärta, så jävla bittert ledsamt.
Väl hemma hos fröknarna ikväll började då mina funderingar, naturligtvis ont i magen, oroa , tårar och gråt. Fan hon var ju frisk. Frisk som en nötkärna. Hur kan dom avläsa bilderna så, det är fan i mig omöjligt. För mig är hon frisk till 100% och kommer så vara, jag har intalat mig att det förblir så förevigt. Så det så. Nu har jag då fått lugnande ord om att det inte är någon fara. Jag vet. Men jag är ju sånt hysterimonster när det gäller hundar och ont. Fast varför ska jag bli hysterisk, hon har ju inte ont. O vad jag tjatar...
Ni som tycker jag är fånig eller ja vad som helst. Det står jag för. Dom är sådan otroligt stor del av mitt liv. Dom är verkligen mina ögonstenar. Det är dom som är beroende av mig. Det är dom jag får ösa min kärlek över. Det är dom jag pratar med. Dom som följer på upptåg och promenader, utställningar och det mesta jag pysslar med. Dom är med mig när jag jobbar, ja till och med in på toa (fast så kul är det inte alla gånger när dom sitter o stirrar på mig...)
Mitt liv är väldigt mycket uppbyggt runt mina hundar. Jag lever väldigt mycket efter dom. På gott och ont. Rätt eller fel? Inte vet jag. Men så är det. O jag älskar det! Därför gör det ont som fan när det inte är som det ska. Fast ja inte vet jag för frisk är dom, båda två...jag och röntgenbilder går helt enkelt inte ihop, så är det.
På kvällspromenaden fick kameran följa
Holly Lillpluttan, hon väntar alltid på mig, stannar jag så stannar hon o väntar.
Sötast
Hon har ett så härligt uttryck
Stockar efter stormen, dom tillhör de roligaste hindren på våran promenad.
Holly springer gärna fram och tillbaka och hoppar lite extra. Ibörjan förstod hon sig inte alls på hur hon skulle ta sig över..när hon väl lärde sig var hon "fast".
Greta, min kloka goa "gamla" Greta
En något ovanlig bild, Greta brukar vara si så där hur långt som helst efter, lufsandes i sin egen takt, kanske om hon har tur så stannar vi och vänder..inträffar aldrig men hon hoppas latmasken ; )
Greta
Greta
Holly, jisses matte kom några meter före, måste springa fort nu
Holly, åh visst är hon bedårande
Holly
Greta
Fröknarna, mina fina